Om Sniglarna p� Lyngby Prästgård

Om sniglarna p�
LYNGBY PRÄSTGÅRD






Min snigelhistoria började för drygt 20 år sedan, d� jag upptäckte, att småplantorna i min lilla ’plantskola' plötsligt försvann. Jag hade läst om den s.k. mördarsnigeln, som d� ännu inte var vanligt förekommande men undrade änd� om det kunde vara den, som fanns hos mig.



Jag hittade ganska många sniglar av varierande storlek och utseende men visste inte ens om det rörde sig om olika sorter eller om det var en och samma sort i olika utvecklingsstadium. Jag samlade ihop ett 20-tal sniglar och åkte in till zoologiska institutionen i Lund. Det visade sig, att jag kom med en samling av vitt skilda snigelarter men att ingen av dem var den s.k. mördarsnigeln. Man försäkrade mig, att den inte fanns i våra trakter och att de skräckhistorier, som det skrivits om mest var att betrakta som en 'tidningsanka'. Glad i hågen åkte jag hem.


S� gick det några år och jag började se tegelfärgade sniglar i trädgården. Påverkad av zoologerna resonerade jag som s�, att sniglar är naturens egna renhållningsarbetare och att det fanns plats och mat för dem ocks� i vår trädgård. Det fanns ju hela tiden vissnande lökväxter, nerfallna utblommade blomställningar, frukter och blad mm. S� jag lät dem vara.
Men när jag kom hem en kväll och gick min obligatoriska trädgårdsrunda, såg jag något rödbrunt en in bit bort bland enbart vita blommor. Jag gick dit och blev helt chockerad av vad jag såg. En stor grupp med ulleternell var alldeles täckt av sniglar. Jag insåg genast allvaret och efter kontakt med Ted von Proschwitz p� Naturhistoriska museet i Göteborg skickade jag några sniglar till honom för säker identifikation och han bekräftade mina farhågor. Det var den spanska skogsnigeln, Arion lusitanicus. (Idag har man tydligen konstaterat, att den istället ska heta A.vulgaris och att dess härkomst troligen inte är Iberiska halvön utan snarare Frankrike men för enkelhetens skull, kommer jag att fortsätta att kalla den för spansk skogssnigel.) P� den tiden fanns ingen lättillgänglig information om sniglarna och internet var ännu i sin vagga. Jag förstod, att om jag skulle kunna bekämpa sniglarna effektivt var jag tvungen att lära känna dem och jag hade upprepade samtal med Ted, som generöst bistod mig med information och forskningsmaterial. Jag hade ocks� kontakt med SLU angående metoder att bekämpa sniglarna, som bara blev fler och fler. S� småningom skrev jag en artikel i STA’s tidning Trädgårdsamatören.

Under åratal plockade jag sniglar.Vi försökte med allehanda fällor och provade olika former av ’barriärer�, som alla föreföll verkningslösa. Sniglarna kröp obekymrat över dem. Undantaget var våra hemtillverkade prototyper av elstaket men de fungerade inte av praktiska skäl i vår trädgård. Varje kväll och natt plockade jag sniglarna i tusental, trots att jag bara plockade p� ett begränsat område av trädgården. Ibland kunde jag sätta mig ner och plocka dem i hundratal runt om mig. Gick jag min runda och gick tillbaka och började om upptäckte jag, att det fanns lika många sniglar igen där jag nyss plockat rent. Detta kunde upprepas s� länge jag orkade. När jag till slut gick in berodde det inte p� att jag ansåg mig färdig eller sniglarna 'var slut' utan p� att min rygg protesterade....

Men trots alla insatser såg vi ingen förbättring. Tvärtom. Sniglarna blev allt fler och spred sig allt mer i trädgården. De vällde fram och åt allt i sin väg. Jag såg stora delar av mitt örtartade material försvinna utan att kunna göra något åt det. Det började med hostorna. En planta blev angripen och fast jag passade den s� mycket jag bara kunde och plockade bort alla sniglar jag såg p� den, s� blev den mer och mer uppäten. Under tiden stod andra stora fina plantor orörda alldeles bredvid. Ted berättade, att sniglarna dels drogs till doften de plantor, som var skadade och dels följde sina (och andra sniglars) slemspår. När en planta var uppäten gick de p� nästa. Till slut var hela min stora hostasamling borta. ”OK. Jag kan väl leva utan hostor�, tänkte jag. Men sniglarna var nu många och de var hungriga och gick p� nästa växtslag. Och mer och mer försvann. Till att börja med fanns de bara vid dammpartiet men med tiden spred de sig och snart fanns de i hela trädgården. Vi skaffade myskankor, som enligt uppgift skulle äta sniglarna. Men våra ankor gillade inte alls de slemmiga sniglarna. Istället ynglade ocks� de av sig. Under en kort period när de växte som mest åt de växande ankungarna sniglar men sedan slutade de. Och ankorna åt växter fast det sagts, att de inte skulle göra det men framför allt trampade de ner allt i sin väg. Och deras avföring fanns överallt.

Nu hade det kommit ett snigelpreparat baserat p� järnfosfat, som det var godkänt att använda och vi köpte några dyra paket och strödde runt grönsakerna i vår köksträdgård. Men fast vi la en sträng av medlet runt t.ex. de squashplantor, som jag planterade ut, s� tog det endast några dagar innan plantorna var helt uppätna medan de bl� kornen låg kvar. Jag ifrågasatte effekten och slutade. Både att odla grönsaker och att använda preparatet ifråga. Jag gillrade fällor med öl och visst ramlade en och annan snigel dit men eftersom jag patrullerade trädgården nattetid och kunde se hundratals sniglar, som hängde över kanten medan bara något tiotal drunknade i ölen, tyckte jag inte, att det var meningsfullt. S� jag fortsatte att plocka och plocka.

I England hade jag läst om att man använde nematoder för att bekämpa sniglar. Nematoder finns naturligt hos sniglarna men om man ökade koncentrationen hos dem genom att vattna ut en lösning med nematoder, blev de ’uppätna� inifrån. Jag tyckte, att det lät bra inte minst eftersom sniglarna ju är kannibalistiska och äter upp döda artfränder. Jag tänkte, att medlet när det väl introducerats kanske skulle kunna spridas vidare av sniglarna själva. Men medlet var dyrt och det skulle knappast fungera att skicka de levande nematoderna med post från England till Sverige. Jag kontaktade p� nytt SLU, som inte hört talas om metoden och jag skickade material till dem. Men de var tveksamma, eftersom metoden riskerade att sl� ut ocks� våra inhemska snigelarter. (2008 blev det godkänt och finns nu p� den svenska marknaden. En metod, som tillskrivits en norrman innebär, att man lägger sniglar som man plockat i en spann med nematodlösningen. Därp� klipper man sönder sniglarna och sprider ut, varp� andra sniglar får i sig nematoderna när de äter de döda sniglarna. Detta finns beskrivet p� flera ställen p� nätet men jag har inte provat själv. En länk finns här.

Till slut gav jag upp. Jag bedömde, att det fanns miljontals sniglar i trädgården. D� hade vi redan lämnat trädgården av andra skäl och vi gjorde endast det mest nödvändiga, som att klippa gräs och häckar. När förhållandena runt oss s� småningom började stabilseras, började vi med att röja och därmed ocks� göra det svårare för sniglarna. D.v.s. lättare för oss att se dem. Och vi insåg, att de trots att vi slutat plocka faktiskt inte var s� många som tidigare. Nu hade en granne berättat, att hon med framgång använde ett järnfosfatpreparat kombinerat med att hon plockade. Och vi köpte en säck. Idag tycker jag, att det verkar fungera jättebra. Kanske har man ändrat sammansättningen och gjort medlet mer smakligt för sniglarna.


I dagsläget är de spanska skogssniglarna 'nästan borta' i vår trädgård. D.v.s. jag är övertygad om att det finns sniglar här men jag har i år inte hittat mer än sammanlagt några tiotal sniglar trots att jag hela tiden är uppmärksam och letar p� samma sätt som tidigare. Och jag har inte sett spår av dem, däremot börjar det lite varstans dyka upp plantor av de sorter som helt försvann när sniglarna var som flest. Den gula nunneörten t.ex. var försvunnen men dök upp igen redan för 2 år sedan i köksträdgårdsdelen och i år har jag flera sm� plantor av den vitblommande varianten inne i trädgården.



Jag ser dessa, liksom flera andra arter som återkommit, som indikator p� att sniglarna faktiskt inte är många. Någon gång har jag p� morgonen sett slemspår men d� lätt kunnat hitta en snigel, varefter inga nya spår synts. Och när jag lyft p� de barkbitar, brädor mm, som jag medvetet låtit vara kvar, har jag bara hittat något enstaka exemplar. Samma sak med säckar med jord, som tidigare undantagslöst var fulla av sniglar. I ’plantskolan� har mina småplantor fått vara i fred i motsats till att jag ’då’ fick lyfta och vända p� alla krukor flera gånger om dagen med nedslående resultat.
Men även om de tycks under kontroll, s� vet jag, att de under gynnsamma förhållanden troligen kommer tillbaka.



Idag finns sniglarna över en stor del av vår land. Har du inte dem, s� var försiktig. Har man väl fått in dem, verkar det inte finnas någon återvändo. Men jag menar FÖRSIKTIG - inte hysteriskt panikslagen. Kolla de växter du tar med hem. Ingen kan garantera, att det inte finns sniglar hos dem. Även om de inte finns i plantskolan där du handlar, s� köper många plantskolor in material utifrån. Tyvärr är det ocks� si och s� med öppenhet och ärlighet kring frågan om sniglarnas förekomst, vilket är tråkigt om än lätt att först�.

Det är allts� lätt att f� in mördarsniglarna i trädgården med växter och jordprodukter. Men de sprider sig ocks� själva. Finns de i närheten är risken uppenbar, att kommer. S� även om du anser, att du inte har mördarsniglar i din trädgård bör du vara uppmärksam. Ju snabbare du upptäcker dem desto bättre.


Sniglarna är hermafroditer, dvs. tvåkönade och kan allts� reproducera sig utan parning med en annan snigel.



Det brukar anges, att den spanska skogssnigeln kan lägga ca 400 ägg p� en säsong, varp� den dör. Detta är bara en del av sanningen. Under gynnsamma förhållanden kan en snigel generera bortåt 10 000 sniglar p� en säsong. Räkna själv: En snigel lägger runt 20 ägg, som kläcks efter 4 veckor.



Efter ytterligare 4 veckor är de könsmogna och var och en kan lägga 20 nya ägg, som utvecklas och....Betänk, att även om de vuxna djuren dör i oktober och en del (trol. inte s� många som man skulle hoppas) inte klarar vintern, s� är utgångsläget redan år 2 ett helt annat. Nu utvecklas oftast inte alla men � andra sidan kan snigeln ocks� lägga upp mot 50 ägg. Detta gör, att man efter några år kan f� den där explosionsartade ökningen. Från att ha haft sniglar i mindre antal och kanske inte alls ha märkt av dem, s� blir de det problem, som man brukar höra talas om.


Förutsättningen för denna ökning är en sval och fuktig vår och sommar. Det största hotet mot dem är värme och torka. När det är varmt och torrt gräver sniglarna ner sig och väntar p� bättre förhållande. Lagda ägg och de minsta sniglarna torkar in. Men framför allt är ju inte de vuxna djuren aktiva. Detta gör, att vi de senaste åren har sett tämligen f� sniglar och endast ringa skador.

Att de blir s� många handlar om att säkra släktets fortbestånd. De är anpassade efter värme och torka, som är deras största fiende, d� det endast är en liten del av de lagda äggen som utvecklas till vuxna djur. Men i vårt klimat har de helt andra förutsättningar, d� en stor del av de lagda äggen utvecklas till vuxna djur. Detta är anledningen till att de är s� produktiva. I sin ursprungliga milj� torkar många ägg och de unga sniglarna överlever inte i samma utsträckning som hos oss... Ibland framhålls, att kalla vintrar skulle decimera antalet sniglar, vilket jag betvivlar. De verkar klara våra vintrar utan problem. En kall vinter hittade jag sniglar under brädor och krukor efter en lång köldperiod utan skyddande sn� medan det fortfarande var bortåt 20 minusgrader. De verkade ihjälfrusna men efter att ha hållit dem i handen en stund tinade de upp.

Medan de vuxna djuren dör simultant i oktober gräver annars ungdjuren ner sig och övervintrar. P� våren vaknar de till liv när temperaturen är runt 4 grader och kan börja lägga ägg efter några veckor. Det anges vidare, att äggen inte överlever vintern men det är någon uppgift, som inte stämmer. Vi har upprepade gånger kunnat konstatera, att löven, som vi räfsat ihop mycket tidigt p� våren varit fulla av sm�, sm� sniglar p� undersidan�. Sniglar, som med största sannolikhet varit spanska skogsniglar. Sm� mördarsniglar som enligt uppgifterna ovan inte borde ha funnits där.


S� vad ska man titta efter?
Dels naturligtvis sniglarna. Stora bruna sniglar KAN vara mördarsniglar men behöver inte vara det. Faktum är, att de till det yttre inte med säkerhet kan skiljas från några av våra inhemska snigelarter. Det krävs dissektion för att vara säker. Närmre beskrivning av sniglarna finns p� andra ställen men det främsta kännetecknet är nog just, att de förekommer i s� stora antal.
En vuxen snigel blir bortåt 15 cm i utsträckt läge.


Vid beröring drar de ihop sig till en golfbolls storlek.



Färgen kan de variera från ljust bruna över tegelröda till nästan svart mörkbruna.



De unga sniglarna har ränder längs sidorna, vilket man kan se en antydan till p� bilden ovan av babysnigeln.

Många misstar den s.k. pantersnigeln, Limax maximus, för mördarsnigel men jag anser, att den är ett nyttodjur och tämligen harmlös i trädgården och bör f� vara fredad i trädgården. (Jag har ocks� sett uppgifter om att pantersniglar skulle äta sm� mördarsniglar men vet inte om det stämmer.)




Mördarsniglarna lämnar ett tjockt slem efter sig, som kan ses både p� marken och p� de växter de ätit p�. Speciellt p� morgonen kan man f� en indikation p� om sniglar varit aktiva under natten. Just det kraftiga slemmet är ett av dess kännetecken och inom parentes alldeles förfärligt.

Och s� skadorna, förstås. Men alla skador p� våra växter ska inte skyllas p� sniglar och framför allt inte p� mördarsniglarna. Det finns många insekter och larver, som kan göra stor skada och de sm� åkersniglarna kan förstöra mycket. De typiska skadorna från en spansk skogssnigel är, att det ätet utifrån in p� bladen och att hela bladet blir uppätet. Inte perforerat allts�. Och om de får hållas äter de upp ALLT.



När det gäller bekämpning anser jag, att det bästa är att plocka eller döda s� många man kan och sedan ev. 'toppa' med att sprida ut ett järnfosfatpreparat.

När det gäller att plocka skiljer jag p� tv� tillvägagångssätt.

Det ena är att plocka sniglarna när de är aktiva, vilket de framför allt är i skymningen och därefter. Men efter ett regn kan de komma fram p� dagen ocks�.



Oftast hittar man dem inte under ihållande regn men det kan förekomma. Ett år, när jag hade som mest med sniglar, var det en längre torrperiod. Inga sniglar syntes och trots att jag visste var jag borde kunna hitta dem, var de som uppslukade av jorden. S� kom regnet och sniglarna vällde fram. D� låg de p� stenar och blad och såg ut att njuta p� samma sätt som vi brukar njuta i solen. Vid det tillfället uppmärksammade jag, att de var påtagligt bleka om nosen.
Jag berättade om min iakttagelse för Ted och sa lite skämtsamt, att det verkade som om de blivit bleka i brist p� sol. Han svarade, att det p� sätt och vis stämde därför att det pigment som normalt ger dem deras betydligt kraftigare färg bildas under inverkan av ljus och i brist p� ljus hade de blivit glåmiga.

Var sniglarna finns, är beroende p� vad de gillar, vilket varierar från population till population. I en trädgård äter de med god aptit växter, som de ratar i en annan. Jag tror, att de skulle kunna äta det mesta . Aromatiska växter brukar uppskattas och hostor anges ofta som favoriter. Hos oss kalåt de bl.a fläderbuskarna och humlen. Och kirskålen.



"Bra!", tänker ni kanske för det gjorde jag. "Låt dem äta!" Tills jag insåg följden. Under tiden de åt upp all min kirskål, växte de sig allt större och blev allt fler. Och de var hungriga. Vad skulle de äta härnäst? I det läget tänkte jag, att "OK min trädgård kan leva p� sina häckar". Men d� såg jag dem flera meter upp i häckarna och p� väg upp längs trädstammarna....


Här flera meter upp p� blodboksstammen.

Att de kunde ta sig upp i buskar hade jag tidigt uppmärksammat.


Sniglarna följer allts� slemspåren till de växter de redan börjat äta p� och har de väl börjat äta p� en växt, är det en god id� att kolla där s� ofta man kan. De kommer ofta i grupper och även om man plockat rent kan samma planta vara nerlusad en liten stund senare av ett annat middagsgäng.


Detta medan en likadan planta alldeles bredvid kan vara helt orörd. De dras till doften av sargade växter eller växtdelar som är under nerbrytning. Nerfallna eller vissnande blommor och fallfrukt attraherar dem, liksom gräsklipp, vilket man med fördel kan utnyttja.
P� samma sätt äter de upp dödade artfränder. Om man låter en sönderklippt/ihjältrampad snigel ligga kvar, kommer den raskt att bli uppäten av andra. (Det är denna kannibalistiska tendens, som ursprungligen gjort att snigeln kallas 'mördarsnigel'. I trängda situationer kan den ocks� undantagsvis äta p� levande artfränder.)



G� tillbaka och kolla och plocka eller döda dem ocks�. Här kan man ocks� f� en indikation p� hur många sniglar man har. Om man har lämnat många snigellik efter sig och det är alldels rent när man återkommer finns det sannolikt ganska många sniglar..
Eftersom min trädgård bl.a. används som toalett av traktens katter, upptäckte jag p� ett mindre trevligt sätt, att sniglarna städar undan ocks� katternas lämningar. I ficklampans sken såg jag bara en hel hoper sniglar och grabbade tag i dem....

Använd denna kunskap och skapa lockbeten och plocka alla sniglar som kommer dit. Potatisblast, rabarberblad och annat som är p� väg att brytas ner drar ofelbart till sig sniglarna. Uppblött hund- eller kattmat nämns ibland i sammanhanget.
Även om min erfarenhet av s.k. ölfällor, som brukar framhållas som effektiva, inte var s� god, s� testa allt du kan hitta p�. Men sniglarna drunknar inte i första taget. Kanske krävs starköl??

När det gäller denna form av plockande, brukar jag framhålla, att det lite som att plocka kantareller. Hittar man en snigel finns det ofta fler i närheten. Jag vet inte, om man kan kalla sniglarna för sociala eller flockdjur men de kommer ofta i större eller mindre grupper. Här kan man tänka p�, att det är lagt 20-30 ägg, kanske fler. De kläckta snigelungarna kommer att följas åt. S� om jag hittar en liten snigel, ger jag mig inte förrän jag hittat runt 20 i samma storlek! Eller förvissat mig om att den faktiskt var ensam, vilket är ovanligt. Men ocks� de vuxna djuren äter tillsammans och ofta kommer många sniglar i samma storlek tillsammans. Men tro aldrig, att du hittar alla! De kommer i omgångar och för att hitta dem alla skulle man behöva patrullera hela dygnet!

Nästa slutsats man kan dra, är att om det finns vuxna sniglar, s� finns det med all sannolikhet ocks� sm� eller yngre sniglar. Ofta kommer de inte till matbordet samtidigt men utg� från att de finns där.

P� liknande sätt kan man just nu kallt räkna med, att de sniglar, som legat nergrävda under kanske flera månader nu har lagt och kommer att lägga ägg. Det betyder, att det är viktigt att hitta och bekämpa dem nu, s� de inte ocks� hinner ge upphov till för många sniglar, som sannolikt kommer att övervintra. S� leta efter äggsamlingar och de nya snigelkullarna!

Äggen, som ligger i samlingar under t.ex. brädor eller är nergrävda, är mjölkvita och ca 5mm. stora.



När man plockar sniglarna kan man använda flera sinnen.
Synen är väl kanske främst det man främst tänker p� och man tränar faktiskt snabbt upp ögat i att scanna över en yta och upptäcka ev. sniglar. Utrustad med ficklampa ser man reflexerna i de fuktiga snigelkropparnas, som till skillnad från maskar inte viker undan för ljuset. Men ocks� händernas känslighet är ett utmärkt redskap. Om det är tätt med grönska kan man inte se allt men om man känner genom växterna kan våra suveränt känsliga händer registrera om blasten är lite för tung, vilket kan tyda p� sniglar. Den kalla, våta snigelkroppen känns ocks� igen. Var bara försiktig, s� du inte bryter eller skadar för mycket av växtligheten när du letar och därmed skyltar för serveringsställe! Vårt luktsinne är kanske inte tillräckligt utvecklat för att hitta sniglarna men hörseln kan man använda. Om man plockar sniglar p� natten och det är alldeles tyst, kan man faktiskt höra om det finns ätande sniglar i närheten. Det uppstår ett lite raspande/ lätt smackande ljud när sniglarna drar in maten med sin tunga. När man lärt sig utnyttja detta instrument, kan man lokalisera sniglarna och ocks� avgöra om det finns fler. S� länge ljudet är kvar finns det fler...


Den andra metoden att plocka sniglar, är att försöka hitta deras viloplatser p� dagen eller när det är torrt. (Är det mycket torrt hittar man dem däremot inte, för d� gräver de ner sig i jorden.). Oftast vilar de inte där de äter. Bra ställen för dem är där det är svalt, mörkt och fuktigt, dvs. invid stenar och stubbar, under plastsäckar, krukor, bräd- eller barkbitar osv.



Ofta hittade jag ocks� sniglar under gräsklipparen (eller i uppsamlaren). Men sniglarna kan ocks� vila i eller under växter, som de oftast inte äter av. Hos mig hittade jag ofta sniglar under nävor, stjärnflocka, div. gräs och ormbunkar och inte minst hasselört. Dessutom fanns de i mattorna av vinca minor eller murgröna, som de faktiskt åt eller i alla fall smakade p�. Om man hittar en bra lega kan det betyda, att man kan eliminera ett helt litet snigelsamhälle p� en gång. Det hände, att jag hittade riktiga kolonier med flera hundra djur.

Man kan välja, att göra det svårt för sniglarna och ta bort allt sådant som ovan eller göra tvärtom och arrangera fångstplatser med hjälp av det. Naturligtvis blir plockandet mest effektivt, om man kan kombinera båda metoderna, dvs. plocka både aktiva och vilande sniglar, eftersom man inte kan bli hundraprocentig i någon av dem och därmed missa många sniglar.


För min del betydde sniglarna, att jag reviderade stora delar av mitt trädgårdstänk. Bortsett från att köksväxtodling var helt meningslös, liksom uppdragande av egna småplantor och att blomsterfägringen ficka stryka p� foten, s� ändrades mitt praktiska förhållningssätt. Gräsklippet, som tidigare antingen fått ligga kvar eller som samlats upp och lagts under häckarna kördes bort. Samma sak med löv, som tidigare makats in under buskar och häckar. Jag, som komposterat s� länge jag haft trädgård och hade ett flertal komposter i trädgården valde, att i stället köra bort trädgårdsavfallet. Marktäckande växter blev inte lika attraktivt. Överhuvudtaget blev prydlighet en dygd p� ett helt nytt sätt.

Idag har jag börjat köra igång en kompost, har för första gången p� åratal dragit upp en massa plantor och jag använder en del av avfallet för att kolla om det kommer sniglar dit, vilket hittills varit negativt.


Om järnfosfat: Fungerar s�, att sniglarna äter medlet och upplever en mättnadskänsla d� deras matsmältningssystem blir stört. De drar sig tillbaka och svälter ihjäl. Man hittar allts� inga döda sniglar (om man inte hittar deras legor) eller slem. Det verkar mycket effektivt, vilket avläses genom att man ser att sniglarna blir färre eller försvinner. Men kan man verkligen lita p� att det är ofarligt för andra djur som fåglar,grodor, paddor, salamandrar och igelkottar med flera?


Och de andra snigelarterna?

Stor varning däremot för Mesurol, som inte bara är förbjudet utan framför allt är ytterligt giftigt, inte bara för sniglar utan ocks� för alla andra djur. Både grodor och fåglar lär d� av det och jag har hört talas om katter som strukit med. Visst är det effektivt men enligt vad jag läst anges faktiskt de järnfosfatbaserade preparaten som lika effektiva.

Gör bara inte som det föreslogs i en förvisso skämtsam liten publikation för några år sedan, nämligen att samla hop dem och kasta ut dem i skogen.


Nu hoppas jag, att ni inte blir hysteriskt panikslagna av vad jag skrivit. Men jag blir både irriterad och rädd när jag hör kommentarer som: ”Ja men lite gnagskador p� bladen kan man väl leva med...�. Jag tillhör verkligen dem, som månar om de vilda djuren i min trädgård och som definitivt inte är någon förespråkare för kemiska bekämpningsmedel. Men att f� in den spanska skogssnigeln i sin trädgård, kan innebära s� mycket mer än lite hål p� några blad.
En av de personer jag pratade med p� Ulltuna sa d�, att de ansåg att den spanska skogsnigeln var en potentiellt MYCKET allvarlig skadegörare. Hur mycket skada de gör i en trädgård beror förstås p� många faktorer. En relativt liten och prydligt skött trädgård med öppna ytor inne i ett samhälle, där grannarna hjälps åt att begränsa sniglarna, har naturligtvis ett helt annat utgångsläge än den lummiga, frodiga och skuggiga trädgården, som ev. gränsar till ett naturområde, en park eller ett vattendrag. Och i det här sammanhanget är en stor trädgård en nackdel.


Om detta inlägg kan bidra till att någon öppnar ögonen och ser sniglarna innan de förökat sig explosionsartat eller om någon av de tankar jag har eller erfarenheter jag har gjort, kan bidra till att någon kan begränsa skadorna, s� är jag väldigt glad.

Och jag vill understryka, att man allts� kan leva med sniglarna, även om man måste göra vissa ändringar eller omvärderingar.

Detta blev ett ytterligt långt inlägg, även om jag utelämnat en hel del. Jag skulle nog kunna skriva en bok om sniglarna men det är ju redan gjort vid det här laget.
För egen del ska jag omgående beställa Ted Von Proschwitz' bok ”Snigel, fridstörare i örtagården� med underrubriken: ”Vetenskap och fakta�.

Länk till intervju med Ted Von Proschwitz


Tillbaka till Trädgårdsbloggen

© Lyngby Prästgård